SKA VARA LITE PERSONLIG
Har tänkt på en sak. Jag har typ allt. Världens finaste vänner, bra med pengar, fint hus, mycket kläder, kan köpa det jag vill ha. Jag har ett jobb och tjäna egna pengar, jag har mycket av det som kanske inte alla andra har. Och jag borde nog vara världens lyckligaste tjej.
Jag tränar och går i skolan. Och allt det känns så självklart. Men egentligen är det inte det.
Och man borde egentligen vara så sjukt mycket mer tacksam för det man har, och inte ta allt förgivet.
Man tar ju förgivet att alla har en mamma, pappa och kanske syskon osv. Men för mig är det inte riktigt så.
Ibland känns det som folk typ tycker " men hon verkar ju ha det så jävla bra med allting" . Men verkligen inte.
Har det bra på väldigt många sätt. Men inte där det är viktigast.
Jag har inte träffat min pappa på snart 10 år och har ingen kontakt alls med honom. Vet inte hur han ser, hur han har det, eller om han ens finns kvar. Jag har inte en jävla aning.
Så allt är inte så självklart hela tiden. Så ta inte allt förgivet. Och var tacksamma för det fina ni har.
Jag kan bli så fruktansvärt arg om någon sitter och säger "ah min pappa är så sjukt pinsam när han kom in och snackade massa när jag hade massa vänner hemma"
Men vad glada att er pappa bryr er om er och vill vara trevlig. För en sådan pappa har inte jag, och kommer aldrig få.
Vet inte ens om jag någonsin kommer få träffa honom igen, eftersom han ignoerar mina samtal och sms.
Han drog från oss när jag var 6 år, och jag har fortfarande minnen den dagen han körde iväg med alla sina grejer.
Jag blev verkligen rörd när jag läste detta , det bra att du har det så pass bra med tanke på det med din pappa. Be strong! Kram
Jag fattar att det är hemskt, men precis som vissa tar för givet att det har en pappa kan du ta för givet att du har pengar, bra vänner o.s.v.
Du kanske klagar på att du inte hittade något när shoppade medans det finns massor där ute som inte har kunnat shoppa på år och dar för deras föräldrar inte kan lägga pengar på sådant.
Man tar för givet det man har det gör alla och är en ovana som är nästintill omöjlig att bli av med.
Ingen är perfekt alla har problem på något sätt, vissa värre än andra men det betyder inte att de med mindre problem har mindre ont, man känner bara till det man har så gräset känns mycket grönare på andra sidan vilket det kanske inte är.
du är inte ensam julia;o min pappa är också en cp störd människa haha. stack ifrån mig när jag var 4år och varje gång jag tänker på han börjar jag gråta. så vet hur det känns för dig:)
skaffa en sugardaddy då
Det finns ingen så fattig att han inte kan hjälpa och ingen så rik att han inte behöver hjälp.
